I helgen var jag på räddninghunds helg. Det gick både bra och dåligt, framförallt har jag fått många tips för fortsatt träning. På lördagen filmade vi ett koppelsök och på söndagen en markeringsövning. Koppelsöket skötte Mara bra med jag tyckte inte att det kändes lika bra live som det såg ut på filmen. Mara visade tydligt påde genom kroppsspråket och genom markering årt vilket håll figgen låg. Själv tyckte jag att hon vände fokus från figgen och mot gruppen efter en stund så jag vände och släpade mara tillbaka en bit tills hon vinklade så som hon stod från början. På filmen och under diskussionen förstod jag att det var så att vinden vände lite och jag såg hur jag släpade en mycket motsrävig mara från vittringen. Typiskt, men mycket lärorikt att se. Markeringsövningen gick ut så att jag skickade Mara mot en låda och ställde mig sedan bakom ett hus för att Mara inte skulle ha kontakt med mig. Övningen gick ut på att se om hundarna ville kolla/be om hjälp från matte eller om de stannade och markerade figgen. Övningen pågick under cirka fyra minuter och det är iallafall tre och en halv minut längre än Mara brukar få markera. Mara började markera med slutade efter typ fem skall och började gräva på liggunderlaget som stack ut. Efter lite gräv fortsatte markeringen och sedan gräv och markering om vartannat i typ tre och en halv minut. Efter det tog Mara tag i liggunderlaget och försökte först att dra ut figgen och sedan att lyfta lådan rakt upp med hjälp av liggunderlaget. Tillslut fick jag gå och belöna. Det positiva var att se att hon inte hade en tanke att gå någon annanstans eller att hämta mig utan fokus var helt på figgen. Det var också häftigt att se att hon bytte strategi när ingen belöning kom, först att skälla sedan att gräva och tillslut att slita och lyfta. Hon lyckades faktiskt lyfta lådan typ fem centimeter med hjälp av liggunderlaget. Min dam är inte så dum som jag ibland tror utan en fyndig tös. Jörgen tyckte att Mara hade kunnat bli en bra lavinhund med hennes fina grävtalanger :). Det jag ska träna mer på är att få längre skallsekvenser så hon inte väljer andra strategier förrän efter nån minut. Jag tycker dock att det är bra att hon efter en stund försöker komma närmare figuranten och verkligen inte ger upp.

Annars har våran dator varit pajk i veckan så därför har inget bloggande varit möjligt. Jag slutar med en gammal Marabild.

Kram till er alla vänner, familj och hundar från oss i Sundsvall på alla hjärtansdag.

Ikväll har jag varit på årsmöte och sitter numera i HUS, (hundägar utbildningssektorn). Det känns kul och jag känner att jag har massor av inspiration. Jag verkar dessutom sitta tillsammans med tre kompetenta och mycket trevliga tjejer...KUL! Hoppas att man kan få lite träningkompisar, tips och träningsinspiration i bruks och lydnad. Mycket lovande.

Idag har vi varit på räddningsträning och Christina var och tittade. Hon tyckte att Mara fått ett mycket bättre driv och därigenom ett bättre sök och markeringar. MEN (det kommer alltid ett men), Mara är fortfarande ganska vid och lite ofokuserad, speciellt i början. Detta underlätas inte av att jag, precis som min hund, kan vara liiiite ofokuserad. Christina var dock lite snällare och sa bara att hon tyckte att jag skulle plocka ihop henne ordentligt innan sök och ge henne tydliga instruktioner. Jag vet, som många andra saker, om detta men jag vill inte se våra svårigheter. Jag är helt övertygad om att 95 % av Maras flummighet ligger i min flummighet. Jag har därför bestämt mig för att skärpa till mig och göra de saker som är helt normalt för andra dvs köra hund. Här kommer en lista på saker som jag ska arbeta med.

-Inte prata från det jag tar ut hunden och tills vi kört färdigt (om det inte är jätteviktigt).

-Planera innan jag åker till träningen en plan A och en plan B till träningen (om plan A inte är genomförbar).

-Planera innan jag kör hur jag vill söka av och noga tänka efteråt om det var något jag skulle vilja ändra på tills nästa gång.

Jag tror att dessa mål kanske kommer att följas sådär men första punkten SKA skötas perfekt från och med nu. Förutom dessa saker måste jag krama mig och Mara lite mer och förstå att det är helt normalt att vi hamnar i svackor och att det inte betyder att livet är kört. Jag har lätt att bli lite pessimistisk, speciellt när alla runt om mig är så duktiga och genomtänkta. Själv känner jag mig osäker på mycket men det är helt normalt eftersom jag inte har samma erfarenhet eller lär mig så fort. Jag och Mara har nog mer gemensamt än jag ibland tror. Vissa saker ska bara nötas in och än så länge har vi ju tiden eftersom vi båda är unga. Jag måste säga att jag känner mig jättepositiv eftersom de senaste veckornas aktivt tränande på svagheter har gjort skillnad och det gör att jag känner att allt nog löser sig till slut. Lite mindre flum från oss båda i träningen och lite mer hemma så blir det nog great.

I helgen har svärmor och svärfar varit på besök med sina fyra flatpojkar. Det har varit en underbar och hektisk helg. På fredagen var vi i stan och shoppade och på lördagen i Birsta. Jag shoppade faktiskt 10 bordstabletter för 7,50 styck samt en duk för typ 70 kr, riktiga fynd alltså. Jag lyckades även lura svärmor att köpa både tabletter och duk. Jag hittade även två ljuslyktor till köket och jag och Daniel lyckades komma överrens om vidare inredning av både kök och vardagsrum. Vi passade även på att träna lite lydnad och budföring. Helgen har förutom detta bestått av massor av mat och trevliga samtalsstunder. Som tur är har masterfotografen Eva varit framme så nu kommer äntligen lite bilder.

I veckan har jag vickat lite i en förskoleklass-etta, främst på fritids. Det har varit kul och väldigt givande. Jag har har sett en ny sida av skolan som var angenäm. Jag ska vicka även nästa vecka måndag, tisdag, torsdag och fredag, kul.

När det gäller träning har det blivit både lydnad och räddning. Diva har gått pangbra och Mara sådär. På räddningen känner jag fortfarande att vi är i en svacka och jag är inte helt nöjd med arbetet. Hon är överhuvudtaget slamsig och flamsig och verkar mest flumma runt. Jag vet egentligen inte om jag överdriver lite eftersom mina träningskompisar verkar ta det hela med ro och tycker att Mara utvecklats. Jag ska försöka backa bort lite och göra mycket övingar som bygger självförtroende men som är lite jobbiga så hon inte bara kan lösa och gå vidare. På något sätt tycker jag att hon generellt blivit lite bekväm och tycker att hon inte ska behöva jobba så mycket varken i miljö eller i vittring. Om detta stämmer finns det fortfarande bara en lösning....bättre belöningar så det är värt arbetet. Jag tror jag måste låta henne gå tillbaka och se att det är skitkul men att man måste arbeta för att få det kul. Nåja, vi får se hur hon går nästa tisdag då ska Kristina komma och titta och det är alltid bra för hon ser allt så klart och kan komma med konkreta råd. Dessutom säger hon definitivt inte vad jag vill höra utan sanningen även om det är hårt :).

Idag har jag och Mara och Diva varit på räddningsträning. Diva fick vara med och valla området och tyckte att det mestadels var ganska läbbigt. Hon följde med överallt men var långt ifrån glad i svansen. Mara däremot var laddad till tårna och jag märkte STOR skillnad i intensitet när hon fick vittring samt vid markering. Vi hade fyra figgar ute varav en i golvet, en under bänkarna i en bastu, en i ett omklädningsskåp och en i en lucka i väggen. Mara hittade den i skåpet först men vittringen kom tydligen inte starkt srån skåpet eftersom hon var fram och luktade men bestämde sig snabbt att figgen låg i väggen bakom en spegel. Trots att jag flyttade mig förbi skåpet släppte inte Mara spegeln utan fäste jättefint och nästan attackerade väggen. När jag bestämde mig för att belöna själv i väggen så blev Mara lite upprörd och skulle bestämt in bakom spegeln för att komma till figgen. Hon blev glad när "figgen" (jag) tappade ut en snörboll från väggen. Sedan hittade hon den i bastun, jag trodde att bastudörren var öppen men det var den inte. Trots avståndet tog det inte lång tid att bestämma att den var i bastun och markera. När jag släppte in henne hittade hon den igen och gjorde en fin markering. De två sista figgarna löstes på samma fins sätt och golvet blev en riktig höjdare. Hon luktade på golet och markerade klockrent nedåt. Tjohoooo, tidigare har hon haft lite svårt att tänka sig folk i golvet och haft lite betänketid innan markering. Dock märker jag fortfarande att hon är bekväm när det gäller miljöer. Mutter, det ska nog damen få lära om. Men det är ändå ett dilemma eftersom jag tidigare tyckt att hon varit lite väl omständig innan hon kunnat bestämma sig för att markera och nu har hon verkligen utvecklas i denna bit. Jag är lite rädd att jag får tillbaka lite av sökandet efter alternativa vägar lite för mycket om jag lägger för stort fokus på att hon alltid ska knövla sig fram. Jag får väl vara lite smart och tänka att så länge hon tydligt kan peka ut vart figuranten ligger så behöver hon inte leka apa.  Men jag vet inte...

Idag har jag tränat lydnad i köket igen. Aha upplevelsen kom ifrån att jag provade göra stegförflyttningar åt sidan samt vändningar på stället med Diva. Med Mara tog detta ett tag att få bra och det är fortfarande inte helt perfekt. Diva däremot gjorde JÄTTEFINA förflyttningar redan första gången. Allt mitt tjat med fotposition under lekformer verkar ha gjort sitt och positionen para funkar i olika situationer. Jag vågade mig inte på att backa utan slutade medan jag var supernöjd. Förutom denna underbara upplevelse var det blandade tankar om resten av passet. Jag har börjat lägga kommandon på fjärren och det är väl inte förrän det är färdigt som jag verkligen kan se om hon förstått ´hur förflyttningarna ska gå till. Jag är inte allt för orolig eftersom hon är så smart. Vittringen går sådär, hon har inte riktigt förstått till hundra exakt vad som ger belöning. 75% av gångerna markerar hon rätt men resten av gångerna låser hon sig på en lapp och sliter lös den av frustration för att hon inte får belöning. Trots det tror jag att om jag bara jobbar på och tänker efter hur jag placerar lapparna så kommer det att lösa sig. Hon har förresten blivit en riktig stjärna på att inta fotposition på kommando när hon är fritt i rummet. Min stora stöttesten är att träna stadga. Orsaken att det är en stöttesten är för att jag inte tränar det så mycket som vi skulle behöva. Det är bara det att jag tycker att det är såååååå tråkigt.

Maras kryp går verkligen framåt, i hennes mått mätta. Nu efter MÅNGA månader kan hon krypa två tre små steg i position. Men såfort jag råkar gå liiiiite fort så börjar hon hoppa med rumpan, svänga in framför fötterna och stressar på. Kryp är verkligen ett hatmoment för mig men Mara tycker att det är superlajbans. Smulan rullar på med sina freestyle trix men min fantasi är snart slut. Hon kan nu:

*Rulla

*Hoppa genom armarna

*Hoppa över benen

*Gå fot på höger och vänster sida

*Buga

*Gå slalom mellan benen

*Backa runt fötterna i en cirkel

*Gå runt, runt ett ben

*Backa in mellan benen

*Gå mellan benen

*Gå bakom mig med tassarna på min rumpa.

*Sätta en tass i taget på vänster respektive höger knä när jag för fram dem.

Kom gärna med förslag på fler saker jag kan lära in. Min tanke är att träna in att hon ska kunna lämna mig men då måste jag kunna vara ute så det får vänta tills blåisen är borta och det är varmt och soligt. Trixen som du ger förslag till är bra om de går att träna in i köket. Smulan är helt klart den mest lättlärda hunden i våran familj, synd bara att motivationen inte håller för lydnad. Nu när sommaren kommer blir det nog agility för hela hundfamiljen. Både Mara och Smulan tycker att det är stenkul medan Diva är livrädd för ALLA hinder. Men det ska det bli ändring på i sommar...:)