Jag har haft helt körigt i en vecka vilket betyder att det hänt massor.Nu har jag äntligen börjat uppdatera VAD som tagit upp min tid så jag inte hunnit blogga. Jag kommer att uppdatera lite varje dag så jag inte får skrivkramp.Idag har jag allså varit hos Jenny, vi har varit på öppet hus på Växjö universitet. Där såg vi ett polisdrama som tredje årskuren satt ihop. Förutom det var vi i deras träningslokaler och klssrum. Det var spännande att se vart en del av landets poliser utbildas.Efter det så packade jag in i bilen och åt en helt fantastisk middag. Mätt och trött åkte jag längs den snorhala vägen mellan Växsjö och Hulsfred för att se min kära sambo efter en lång vecka ifrån varandra. Just nu står jag och skriver på hans kontor medan jag väntar på att han ska sluta. SUCK, nåja det är kul att surfa lite på "jobbet".

Idag var jag och Jenny dagen efter och kunde inte ta bilen till stallet utan bestämde för att gå istället. Stallet ligger bara fem kilométer bort alltså en mil totalt. När vi kom till stallet bestämde jag att båda tjejerna skulle få följa med när vi red i skogen. Jag var lite nervös över hur Diva skulle reagera på att matte satt PÅ en häst (hon är allmänt skeptisk mot hästar). Men det gick bra i början sprang hon som vanligt runt och luktade men när vi travade skällde hon en bit innan hon började valla hästarna. Det var häftigt att se hur hon sprang från ena till andra sidan och ökade avståndet när hästarna blev sura för att hon var för nära.Mara har verkligen ingen uppfattning om att hästarna är stora och kan vara farliga om de trampar på henne. Hon stod och käkade bajs och flyttade inte sig förrän jag blev rädd och skrek till, då tittar hon upp och flyttar sig långsamt. Den vovven är inte rädd alls. Nåja, ridturen blev trevlig och vovvarna var ganska trötta efter den. Tyvärr var det fortfarande fem kilometer kvar hem och både vi och hundarna var rejält trötta när vi kom hem från stallet hemma sex timmar efter vi klivit ut genom dörren. Diva sov som en stock hela kvällen och natten och klev bara upp för att äta, dricka och kissa. Sötnos.

Idag åkte jag till Jenny i Växjö för en trevlig helg tillsammans. Med mig hade jag mina två odjur...ja de är HEMSKA. På väg till bilen mötte jag Nina med hennes goldenvalp, Diva satte igång att morra, skälla och slita som en galning i kopplet. Efter ett tag och en förmaning om att nog var nog så slutade skällandet och morrandet men slitande ökade i styrka. Jag funderar starkt hur en sån liten voffe kan vara såååå stark. Nåja, väl tillbilen så gick det bra till Jenny. När vi kom in så gav jag tjejerna middag, Lollo (Jennys hund) gjorde det groteska misstaget att sätta ned huvudet i Divas skål...STORT misstag. På tre röda var Diva där och förklarade att Lollo inte fick smaka hennes mat bara för att inte hon ville ha den. Efter det har Diva vaktat Lollo och när Lollo morrar det minsta tar Diva sin chans att flyga på och ge henne. Jag är inte helt förvånad eftersom att ju närmare Mara kommer löpet desto kaxigare blir Diva mot andra vovvar. Hon är verkligen en ragata och jag ångrar att jag inte döpte henne till det. Hon hade verkligen "fyllt ut kostymen". Nåja, hon är ju iallafall väldigt söt och inte så farligt kaxig mot mig.På kvällen gick jag och Jenny ut och det blev en lyckad kväll med MASSVIS med dans. När vi kom hem svullade vi blodpudding och började se polisskolan 2, efter två minuter slocknade både jag och Jenny.

Idag har jag och flickorna spenderat två timmar på promenad på nya vägar. Super spännande, jag och vovvarna älskar nya områden och spänningen att se vart man hamnar är underbar. Det enda nedativa var vädret, det snö-regnade hela tiden och både jag och flickorna var rejält blöta när vi kom hem.På kvällen var vi på träning på Stena med räddningsgänget. Vi började med att köra ett koppelsök, Mara var SÅÅÅÅ laddad och skällde av förväntan. Första figgen tyckte jag att hon markerade lite vagt, det var svårt att säga om hon verkligen hade en figge i näsan eller om hon bara var exhalterad. Den andra figgen markerade hon jättebra och var väldigt tydlig i kopplet var figgen låg och skallet var bra. Vid båda figgarna sprang hon direkt fram och markerade.Under fikat fick Diviata Ragata komma ut och vara med. Det var en annan unghund med och Diva skötte sig faktiskt bra, en liten morrning men sedan var hon bara lite nyfiken. När jag druckit ur min tekopp gick jag och Camilla en lite miljöpromenad i plast och metallskrot. Diva arbetar sig fram även fast hon tycker att det är jobbigt. Speciellt ljudet av metall mot metall tycker hon är pest. Jag börjar att bli mer och mer övertygad att den lilla damen nog inte blir någon räddningshund. Det känns som att hon är lite för lite nyfiken på "obehagliga" saker, men mycket hinner ändras. Diva gjorde dock en mycket fin inkallning, när vi kom ut från plastskräpet var den andra unghunden också ute och gick, Diva sprang full fart ut utan att se hunden. Jag och Diva upptäckte hunden ungefär samtidigt och när jag ropade tvärvände Diva och kom i full fart. Jag var SÅÅÅÅ nöjd och stolt över min lilla tant.Efter fikat så var ett sök med okänt antal figgar utlagt och jag och Mara började med att vara störning till Nitro. Nitro gick skitbra och jag kände nästan prestationsångest efter deras fina insats. Nitro arbetade i full fart med full koncentration och sammarbetade hela tiden med Camilla. Camilla lyckdes lägga upp söket perfekt så att hela området blev avsökt och dessutom med ett underbart flyt. Mara gjorde även hon en jätteinsats och jag lyckades få ett flyt i vårat sök också. Två bitar gjorde mig speciellt glad:1. Att jag läste min hund och arbetade som ett team med henne.2. Att Mara själv börjat "förstå vinden", alltså att man måste gå ut i medvinden för att hämta vittring. Förut så var jag tvungen att skicka ut henne i hörn och skrymslen medan nu så arbetar hon själv och letar aktivt efter vittring.När jag kom hem lyckades jag tappa hemnyckeln på en stor äng. Som tur är har Camilla och Jesper nyckeln in så jag fick hjälp in för natten.

..ja du läste rätt, i morse gick jag upp lite extra tidigt för att hinna springa och duscha innan skolan. Mara tyckte att jag var totalt knäpp, springa innan frukost (hennes frukost). Nåja, jag kom nöjd och ganska pigg hem och åkte glatt till skolan. Jag ska nog försöka göra det fler gånger om jag inte får träningvärk imorgon. :)På kvällen sammanstrålade jag och Camilla vid hundungdom för lite lydnadsträning. Mara fick träna på att stå och fokusera framåt. Tänka sig att hon ÄNTLIGEN börjat förstå att hon ska stirra framåt och inte röra en tass för belöningen. Vi tränade också kryp som gick sådär, hennes kryp är en blandning mellan grodhopp, fusk med att ställa sig upp och ibland fin teknik. Jag ser ändå en ljusning eftersom hon får till tekninken ibland. Jag tränade också på friaföljet och körde bara raksträckor där hon själv utan axelhjälp skulle hitta rätt position. Det funkade faktiskt över förväntning och positionen, som nu ett tag varit alldelens för långt fram, blev både bättre och stabilare.Diva fick träna stå och den söta damen började själv bjuda stå. Hon är snabb att fatta och när jag skulle köra lite inkallning med läggande på slutet fick jag några perfekta ställande, vilket i och för sig kanske inte är så önskat i de situationerna men det kändes skönt att hon börjar förstå vad STÅ betyder. Hon fick även köra lite apportering med Camillas hjälp och fick till några bra omgångar. Hon vill inte gärna ha apporten i munnen och hoppar bara på den om den är på backen.Som avslutning fick Diva köra lite fritt följ och jag har äntligen börjat förstå VARFÖR man ska nöta position. Diva gick jättefint och höll positionen hela tiden. Dessutom som en följd av att hon verkligen VET hur jag vill ha det så har halterna blivit bra utan träning. Hon sätter sig naturligt rakt och lagom långt fram. Tänk om jag befäst några grunder på Mara istället för att stressa vidare, vad livet (eller åtminstone träningen) varit lättare. Nåja, tur att man lär sig av några av sina misstag.:)

Idag är det lite pustigt ute samt lite regnit (underdrift). Trots det var vi en tuff skara på 8 pers som träffades på Malmskogen för lite räddningsträning. Vi började dagen med att konstatera att det är bra att träna i sånt här väder för att det är när det är grisväder som folk går vilse (inte jag, för vädret kvittar då). Nåja, bara för att det är bra behöver man ju inte älska det...Första övningen var markeringsövningar två och två. Jag och Andreas fick gå iväg med Leif och köra långskick. Mara gick, faktiskt, ut jättebra och verkade inte ha något behov av mig. Gaaah, min lilla tös börjar bli stor :). Vi skickade två vändor och sista vändan var skicket ca. 70-80 m. Mara tog sig ut själv utan stöd, men jag fick skicka om henne ett varv när hon gick ut ca tio meter för kort och började söka innåt, då susade hon fint ut hela vägen tills hon fick vittring på Andreas. Jag tror verkligen att det var nyttigt och att hon fick en aha upplevelse att man kan få vittring om man springer i medvind också. Mara fick två figgar efter fikat och löste arbetet på dem självständigt men faktiskt ändå lyhört. Jag har märkt tidigare att hon varit lite svårstyrd i och med hennes nya självständighet. Jag stör mig inte på det eftersom jag tror att det försvinner med lite träning utan glädjs istället åt att hon vill jobba själv. Nikita var jätteduktig och fick till en klockren markering med fastrullen, superkul. För övrigt var både Nitro och Rexi duktiga och laddade på sök. Träningen slutade redan vid 12.00 då vi kände att risken att vovvarna och vi skulle flyga iväg om vi inte satt fastknytt i backen var stor.

Idag har jag, Camilla, Mia och Noomi varit och spårat. Mia gick ett spår åt Mara som hon fixade jättefint. Hon tuffade väldigt målmedvetet framåt och plockade pinnarna med en väldig intensitet. Hon har även börjat gå att leka "katt och råtta" med pinnen, jag tror att detta har gjort att Mara tycker att de redan roliga pinnarna blivit ännu roligare.Innan Maras spår gick jag ut ett högreklass spår till Mia och Bali. Det finns bara en sak att tillägga ge ALDRIG mig i uppgift att lägga ett lätt spår. Jag lyckas alltid att tjorva till allt. Nåja, Bali fixade det och var duktig men fäste inte i spåret riktigt i början och tappade det en bit men hittade spåret efter en stund. När jag gick ut spåret hade jag en fin plan om hur spåret skulle se ut...det blir aldrig som man planerar. Det var tonvis med vatten där jag skulle gå så jag sökte mig upp i skogen istället. Efter mycket tjorvande och knölande uppför och nedför BRANTA backar så började jag leta efter kalhygget jag skulle komma ut till. Jag la spårslutet och klättrade, numera helt död och svettig, över ett bergskrön och där var det. SKÖNT, när jag spårat med Noomi har den mesta tiden gått åt till att hitta från spårslutet till bilen.:( Detta efterlängtande kalhygge bestod av avverkade buskar och vatten. Superkul, hoppandes över både vatten och kvistar kom jag flåsandes ut till vägen. Tanken på att gå detta spår en gång till efter Mia övertygade mig nästan att stanna kvar ute i skogen istället. 40 minuter efter de förta hoppfulla stegen i skogen kom jag tillbaka till bilarna.Till fikarasten kom Daniel och Jesper och Daniel hade bakat sockerkaka, han är för snäll. Efter det jobbiga spåret sög min utmärglade kropp i sig varje liten kalori. MUMS.Alla vovvarna var duktiga och jag erkänner glatt att jag är glad att de har den näsa som de har för med mig som spårläggare så vet man aldrig när jag kan behöva räddning från skogens virrvarr. Alla träd är det andra likt. Tack Mia, Noomi, Camilla, Jesper och Daniel för en underbar dag i ett underbart väder. Detta måste vi verkligen göra om.

Denna dag har varit mysig. Jag började dagen för tidigt, kl. 7 (har blivit bortskämd sedan jullovet) med att Camilla och Jesper var förbi med vovvarna. Direkt efter gick jag en prommis med flickorna. Sedan var det frukost och skola. Eftermiddagen bestod av telefonsamtal med min mor och städning tills Daniel kom hem. På schemat var det sen matlagning och hundprommis med Camilla och Jesper. Dagen avslutades med en god middag, underbar efterrätt och Linköpingsspelet. Efter en stund såg vi att CSI var på tv och gick och såg på Grissom och gänget istället.Tråkigt att läsa om i dagboken så därför bjuder jag även på bilder på Nitro och Streif samt de efterlängtade bilderna på Hannahs målningar på mina töser. Jag måste erkänna att jag inte är någon masterfotograf, klaga alltså inte på bilderna. :)