Idag var jag och tränade räddning med Mara på dan. Det gick bra och den nya belöningen var fortfarande rolig. Jag märkte dock att korven tydligen inte föll damen riktigt i smaken för hon var slarvig med att äta upp den så nu blir det blodpudding ett tag. Mara tycker verkligen att det är kul att kampa när det inte blir för intensivt. Figgarna som jag tränar med är jätteduktiga på att inte provocera henne utan mer leka katt och råtta med korta dragsekvenser. Mara kan inte få nog och äntligen, igen, så släpper hon inte figgen ens om jag skiulle vilja det. Jag märkte att hon är lite miljöbekväm och väljer att markera på avstånd om det kräver allt för mycket tjorv att klättra till figgen. Men det ska vi råda bot på med riktiga klätterfiggar.

När jag var färdig med träningen åkte jag till en kompis som arbetar som hästskötare och klappade lite på hästarna och tog en trevlig fika. När vi sätter igång att surra finns det ingen hejd och vi känner alltid att vi inte hinner prata färdigt innan fikan avslutas. Det är jättebra eftersom man alltid då kan längta tills vi ska surra igen.