Idag var vi på räddningsträning och det var helt underbart väder med nyfallen snö, 3 minusgrader och strålande sol på en klarblå himmel. Jag lät gruppen lägga ut figuranter till mig och Mara eftersom jag är helt värdelös på att lägga upp sök och vara säker på att jag täckt området. Mara började starkt med att på en gång lokalisera första figuranten och markeringen var klockren. Efter det var området tomt ganska länge men jag kände att hon sökte där jag pekade och tog för sig området. Efter en stund gick mara in i ett hus där porten stod öppen, där inne visade hon intresse ,men efter en stund kom hon ut. Jag tänkte att hon kanske slarveda och skickade in henne igen och igen. När jag tänkt att skicka in henne fjärde gången kom en i gruppen fram och frågade vad jag trodde att figgen låg. Jag svarade att jag inte visste, hon förklarade då att Mara fått vittring på en figge som låg på andra sidan huset, utanför huset. När jag äntligen lät min hund slippa springa och söka inne sprang hon fort som tusan själv runt huset och innan jag ens nått knuten kom markeringen. Hon hade, med sin röntgenblick, snabbt konstaterat att figgen låg på andra sidan...suck typiskt mig. Nåja, söket fortsatte bra och Mara var tålmodig när jag skickade trots att hon vet att jag inte har någon koll. När hela området, nästan, var avsökt stannade jag Mara för att tänka ut en strategi. Första meningen jag yppar är att jag har en kortsida på huset oavsökt. Efter det står jag länge och har en monolog om vart jag kan ha missat något. Under tiden jag gör det jag gör bäst, babblar, gör Mara det hon gör bäst, söker månniskor. Hon satt som en staty riktad mot kortsidan vi inte sökt av och försökte med viljestyrka att få mig att förstå att det låg en figurant där. Efter fortsatt babblande från min sida avbröt gruppen mig och bad mig titta på min hund. När jag gav Mara frikommando sprang hon fram, lokaliserade figuranten och markerade.

Jag är glad över att jag har en sån tålmodig hund som inte ger upp på att jag kommer att bättra mig. Trots alla försök så verkar jag aldrig lära mig läxan att min hund vet 1000 gånger mer och bättre än jag. Det finns några saker som jag är oförbätterlig på:

1. Ta det lugnt när jag börjar träna (mina muskler) efter lång vila. Trots att jag vaknat allt för många gånger med  träningvärk så att jag inte kan röra mig på dagar fortsätter jag att tro att jag är hulken.

2. Låta min hund sköta jobbet när det gäller räddning.

3. Det finns tusen mer men om jag skriver fler kan det hända att jag låser in mig i ett mörkt rum och sväljer nyckeln.

Min slutsats är att jag på något konstigt sätt har ett jätteego som gör att jag tror att jag är bäst. Därav samma misstag. Nu börjar jag dock känna att jag börjar landa när det gäller räddningen:

Mara du är bättre än jag.